Jag vet vad som måste göras, men ändå sitter jag kvar här i ett sista kapitel som jag har förälskat mig i. Det är få nätter i mitt liv som jag har behövt gråta mig till söms. Igår var dock en utav dem. Detta är så otroligt jobbigt. Inom 10 dagar ska jag lämna människor som har kommit att få en så stor roll i mitt liv. Inte bara stor roll i den betydelsen att jag tycker så mycket om dem, utan även stor i den betydelsen att det är med dessa människor jag har delat det senaste året med. Det senaste året där jag har byggt upp ett helt liv som jag nu ska lämna. Att se två små tjejer gråta varje dag och undra om jag kommer att komma tillbaka gör så ont. Ungefär vid den här tiden om en vecka har jag precis påbörjat min allra sista jobb dag och ett helt år har gått sedan den allra första. Nej nu ska jag börja dona med presenter och annat fixande. Att börja packa i förtid har jag aldrig varit något fan av, förbereda kan man göra men att börja packa är ju bara förgävesjobb, det åker ju upp lika fort- 1,2 dagar innan kör jag jämt på.