Ett år har gått sedan jag satte mig på planet som skulle ta mig till Usa och det är nu dags för mig att skriva inlägget som jag länge har fasat för. Folk sa till mig att tiden skulle flyga iväg. Flyga iväg vore ett milt sätt att uttrycka tiden här. Det känns som det var en månad sedan min värdfamilj hämtade upp mig en sen fredagkväll. En vecka sedan vi firade Halloween och i förrgår som gänget hade en underbar helg nere i Pismo Beach med modevisning,boogieboarding och solning.

Jag är så tacksam för allt som jag har haft lyckan att uppleva detta året. Alla platser som jag har fått uppleva och alla människor som jag har lärt känna. Vart du än vänder dig i världen kommer du att lära känna nya människor, men jag hade aldrig i hela mitt liv kunnat tror att jag skulle träffa så pass många människor som idag står mig så otroligt nära. Jag vet att det är en stark vänskap för livet som vi delar och det gör mig så lycklig. Ifall jag skulle fått välja mellan alla familjer i Cultural care aupairs portfolie, skulle jag ha valt den som jag nu har spenderat ett år med. Jag hört historier om folk som kommer tillbaka ifrån ett år i Usa och berättar att dom nu inte har en familj, utan två. Jag trodde dom inte och tyckte det lät lite små tramsigt. Idag förstår jag precis vad dem menar. När jag om 4 veckor landar på svensk mark kommer jag att vara en utav dessa människor som berättar om sin andra familj på andra sidan jorden. För ett år sedan hade jag en underbar lilla syster. Nu har jag tre. Men var inte orolig Elin, du kommer alltid att vara den bästa!

Nu byter jag ut Golden Gate bron emot Munksjöbron, frozen yogurt mot Sia gräddglass, YMCA mot Friskis&Svettis. Det är för mig helt obegripligt att allt det som nu är vardag för mig, kommer inom loppet av 4 veckor vara på andra sidan Atlanten. Vänner som jag har kommit otroligt nära inte kommer att befinna sig lika nära längre och att kunna åka in till San Francisco bara över dagen för att roa sig kommer inte att finnas på schemat. Missförstå mig inte, jag längtar efter er alla där hemma så otroligt mycket att det är svårt att beskriva det pirret som jag får i min mage av att vi snart är tillsammans igen. Jag har saknat er varje dag! Men att kastas ifrån en vardag till en annan kan inte bli annat än en stor omställning.

Ett mycket mycket mycket längre inlägg om året kommer att komma så småningom. Nu måste jag packa det sista, ta en sista dusch i mitt fina badrum och säga hej då till huset. Snart kommer tjejerna hem ifrån skolan och då åker vi mot flygplatsen en sista gång. Det blev en himla massa sista i denna meningen men jag försöker att tänka positivt även fast det är vansinnigt jobbigt just nu. Avskedet på flygplatsen kommer bli bland det jobbigaste jag någonsin har varit med om. Det är garanterat inte sista gången jag träffar familjen och vännerna här och det är inte heller sista gången som jag är i Menlo Park. Med dessa ord säger jag Aloha för nästa gång jag skriver så är jag i paradiset på Hawaii!

Tack för allt!

♥