"Jag precis börjat läsa din blogg. vill också åka iväg som aupair fast i sommaren. Jag har också en pojkvän och tycker det är bra och läsa andra som åkt iväg som aupair som har pojkvänner. Hur hanterar du det? jag vill åka men det är fortfarande jobbigt. du vet säkert. tacksam för svar:)" Marie

Detta är en fråga som jag skulle vilja säga att jag får minst 2,3 gånger i veckan. Därför tänkte ägna detta inlägg åt en liten Vara-utan-sin-pojkvän-skola, så Marie här kommer mitt svar till dig.
För det första vill jag bara säga, åk! Du kommer inte att ångra dig, så mycket du kommer att få uppleva under ditt år är ovärderligt. Du kommer att se så många platser, träffa underbara människor från alla jordens hörn och sist men inte minst växa som person. Oavsett om du kommer till en skitfamilj eller en bra familj. Jag har haft vänner här som har bott i mindre bra familjer, som har åkt hem och ändå kännt att deras resa var värd allt och lite till.  Att verkligen stå på egna ben är en nyttig och ovärderlig erfarenhet.  I förhållande till hur många år man förhoppningsvis har kvar att leva, är ett år en relativt kort tid. Med det sagt vill jag också säga att åka ifrån personen som du älskar mest på denna jord är det tuffaste jag någonsin har gjort. Dagarna innan var jag ett vrak och sista söndagen innan avfärden på måndagen grät jag konstant.
Det kommer att komma perioder som du kommer att ifrågasätta varför du verkligen gör detta. Varför du befinner dig på andra sidan jorden, när dom du älskar mest befinner sig tusentals mil ifrån dig. Det kommer också komma perioder då du känner dig egoistisk. Att du kanske för första gången i ditt liv gör något för dig själv, enbart för din skull och ingen annans, är för många en jobbig tanke.
Men skönt att veta är att du har absolut ingenting att förlora. Du kan åka till din familj, visar det sig att aupair-livet verkligen inte var något för dig är det bara att sätta sig på ett flyg tillbaka. Detta kan i många fall vara en jobbig känsla, att det faktiskt inte är svårare än så att ta sig hem. Det kan kännas så avlägset men trivs du inte är du bara en flygresa ifrån att återvända hem till tryggheten. Visst, du blir några tusenlappar fattigare men en stor erfarenhet rikare.
Jag vet många tjejer här nere som har pojkvän och tillsammans med dom bestämt att dom bara ska prata någon gång i veckan. Anlednigen? Ja helt ärligt förstår jag inte anledningen. Det kanske funkar för andra, men personligen tycker jag inte om den ideén riktigt. Genom skype samtal helst varje dag, mail, brev och sms någon gång ibland håller jag och min älskling kontakten. Att verkligen ta del i varandras vardag tror jag är väldigt viktigt. Att inte bara ta del av varandras stora händelser utan också dom små och till synes oviktiga händelserna gör att man känner sig närmare varandra än vad man faktiskt är. Jag älskar att veta småsaker som vad min älskling lagar för middag eller vad han kollar på på tv. Att det är en tidskillnad på 9h kan ibland vara lite trixigt men allt går om man vill.
Sen tror jag också att det är viktigt att tillsammans ha ett mål att sträva efter. För mig och S var det resan som han gjorde till mig för några veckor sedan. Tiden runt jul var ganska så jättejobbig och längtan efter alla man älskar där hemma blev påtagligare än vanligt. Att alltid ha något att se fram emot och sträva efter tror jag därför är jätteviktigt.

Att jag sedan flera år tillbaka har haft en dröm om att åka som aupair, hjälpte mig väldigt mycket. Redan innan jag träffade min pojkvän var siktet inställt på ett år i Usa och detta var något som jag verkligen ville fullfölja. När detta året är slut ( ja, för det blir ingen förlängning för min del) kommer jag att vara så otroligt stolt. Dels över mig själv men framförallt över mig & Stefan. När vi klarat ett år utan varandra, känns det som att vi kan klara allt tillsammans. Imon firar jag och min prins 2 underbara år tillsammans! Det känns förjäkligt att inte kunna mysa tillsammans en dag som denna, men det är bara att försöka se frammåt. I sommar ses vi igen älskling!