Jag har så himla mycket jag vill berätta för er så jag vet inte riktigt vart jag ska starta. Äntligen har jag fått mitt internet att funka! På skolan utanför NY var allt hur bra som helst, förutom maten då som ni nog redan har förstått så nu till resan till min värdfamilj.

Det började med en flygning från NY till Cincinnati- frid och fröjd, inga problem hade jag hoppats på men så blev det väl inte riktigt.. När vi kommer till väntehallen visar det sig att min flight var försenad med 10 min. Eftersom jag redan skulle ha kort tid (50min) i Cincinnati att byta blev jag lite småarg men antog att det skulle lösa sig. När det egentligen är dags att boarda så ropar dom upp i högtalarna och undrar om någon kan tänka sig att ge upp sin plats för planet är överbokat- hur svårt kan det vara att sälja dom biljetter man har och sen sluta? :P Så var fallet i alla fall, vet inte hur det lösta sig men det är lite skit samma för det stora problemet var att de till på köpet hade tekniska problem-oljan från deras kaffemaskin hade läckt. Detta ledde till att vårt plan blev mer än 1.5 försenat- bara resan till Cincinnati skulle ta 2! Hur sjutton skulle vi hinna med att flyga dit och byta plan på mindre än än 1.5 timme! Detta kan ha varit den mest hysteriska flygningen någonsin. När vi väl hade boardat planet och ska lyfta reser sig en tant upp och skriker att hon vill bli utsläppt ur planet för hon ändå kommer att missa sin anslutande flight i Cincinnati. En annan man ställer sig upp och skriker på en flygvärdinna och ja ni förstår situationen. När vi väl lyfter är det i en rasande fart vi flyger mot vårt mål. Piloten tvingas flyga igenom oväder istället för att flyga runt dom för att spara tid och flygvärdinnorna springer runt och fjäskar för oss passagerare för att vi inte ska bli ännu mer griniga. Sån tur var hade jag Christelle, världens goaste tjej från Frankrike med mig, så vi kunde lugna varandra lite... Väl främme i Cincinnati landar vi 16.45, vårt plan mot San Francisco ska lyfta 16.45!!! Panik? JA! Med världens tyngsta handbaggade sprang jag maraton mot gaten och precis när jag var framme ropar dom ut i högtalarna att dom väntar fortfarande på 10 passagerare till SF-flighten. Dom hade alltså väntat på oss, och ni anar inte vilken lättnad! Flygningen på 7 timmar gick toppen och när jag ser San Francscio under mig kan jag lova att jag inte varit så nervös sedan jag hoppade fallskärm... Christelle och jag hämtar upp våra väskor och går med darrande händer för att möta våra familjer i ankomsthallen. Jag såg direkt min familj- dom hade gjort stora välkomst skyltar som tjejerna hade gjort alldeles själva- Welcome Frida! Åh, det var sån obesrivlig känsla att äntligen äntligen vara här! Barnen var blyga i max 30 sekunder och sen var de hur gulliga som helst. Färden mot Menlo park gick på en kick och där fick jag äntligen träffa pappan med. Han var precis som jag tänkt mig- skämtsam men ändå bestämd.  Jag fick en rundvandring av huset och mitt rum. Allt är så otroligt mysigt. Mitt rum är superfint och badrummet likaså. Jag kommer att ha mer eller mindre hela källaren för mig själv :) Eftersom jag kom fram sent på kvällen hanns det inte med mer än middag och lite uppackning av mina grejer. Gud vad jag har läntat att äntligen få packa upp och verkligen känna att man är här!

Dagen idag började med amerikanska pannkakor innan vi for iväg mot Kates fotbollsmatch. Först nu kändes det att jag verkligen är här! Allt var så otroligt amerikansk. Varje lag hade små plakat och alla föräldrarna satt runt om planerna och hade picnic och hejjade på sina döttrar. Jag fick träffa barnens farmor, farar och mormor. Nu är jag nyss hemkommen från en rundvandring av Patrick ( min värdpappa) och Kate här i Menlo park. Vi var på Stanford mall och gick runt och strosade. Sedan åkte vi till en bondgård och hade det allmänt trevligt. Nu har jag pysslat lite med Kate och snart ska jag och min värdmamma iväg och äta kvällsmat med hennes föräldrar på en resturang. Dom andra är på en father-daughter kväll! Ops vi ska visst åka om 10 min så nu måste jag kila. När vi kommer hem igen blir det en fotouppladdning som heter duga och en massa mailsvarning. Då hoppas jag också att min älskling har vaknat till liv där hemma så vi kan ha vår första skype-date!

Ha en bra söndag, jag ska ha en bra lördagkväll!  (har inte riktigt insett vilken otrolig tidsskillnad det är). I New York var det ju "bara" 6 timmar men nu är det hela 9!